Den 18 mars 2005 ledde Amina Wadul den första kvinnliga Jumuah (fredagsbön). Denna dag tog kvinnan ett stort steg framåt för att efterlikna män. Men kom vi verkligen närmare vår frihet Gud har givit oss? Jag tror inte det...

Vad vi ofta glömmer bort är att Gud har ärat kvinnan genom att ge henne sitt värde i relation till Gud, och inte män. Men som västerländsk feminism, raderar de ut Gud från scenen, då finns det ingen standard kvar förutom män. Som ett resultat av västländska feminister blir man tvingad att relatera sina värden efter en man. Och då man gör detta, har hon accepterat en bristfärdigt antagande. Hon har accepterat att en man är standarden, och att en kvinna aldrig kan bli en full människa förrän hon blir som en man.

Då en man klipper sitt hår kort, vill hon också klippa sitt hår kort. Då en man tar värvning i armen, vill hon också ta värvning i armen. Hon vill dessa saker endast av den orsak att ”standarden” har detta.

Vad hon inte förstod var att Gud värderade både män och kvinnor i dess särprägel – inte som lika. Och den 18 mars begick muslimska kvinnor samma misstag.

I 1400 år har det funnits en samstämmighet av skolor, att det är män som leder bönen. Som en muslimsk kvinna, vad spelar detta för roll? Den som leder bönen är inte spirituellt högre än någon annan. Ingenting är bättre endast för att en man gör detta. Och att leda bönen är inte bättre för dess ledande. Är detta en roll för kvinnan eller om det hade varit mer gudomligt, varför skulle inte profeten Mohammed (fvdöh) tillfrågat Ayesha eller Khadija, eller Fatima – de störst ärade kvinnor av all tid att leda bönen? Dessa kvinnor blev lovade himlen – och ändå aldrig lett någon bön.

Men nu för första gången på 1400 år, ser vi män leder böner och tänker, ”detta är orättvis”. Vi tänker detta även då Gud inte har gett något speciell privilegium till den som leder bönen. Imamen är inte av högre rang i guds ögon än den som ber bakom.

Vi frågar, vem är mest behjärtansvärd i vår behandling? Profeten (fvdöh) svarade ”din moder” tre gånger före han svarade ”din fader” en gång. Är inte detta könsdiskriminerande? Det spelar ingen roll, men han kommer aldrig att ha samma status som en moder.

Och ändå, då Gud höjer upp oss till något unikt och feminint, är vi för upptagna i att finna vår värdighet refererade till männen. Vi har också accepterat män som en standard; så allt unikt för femininitet är av definition, sämre. Att vara känslig är en förolämpning, att vara en mamma – en degradering. I striden mellan stoisk rationalitet (enligt maskulinitet) och mindre empati (enligt femininitet), rationaliteten härskar högst.

Så fort vi accepterar allt som en man har och gör det till bättre, är alla följeslagare endast en knälängd och töntig reaktion: om män har det, vill vi också ha det. Om män ber i främre raden, tror vi att detta är bättre, så vi vill också be i främre raden. Om män leder bönen, tror vi att imamen står närmare Gud, så vi vill också leda bönen. Någonstans längs vägen accepterar vi idén om att ha en position som värdig ledare är något indikerat av ens position i förhållande med Gud.

En muslimsk kvinna behöver inte degradera sig själv på detta sätt. Hon har Gud som standard. Hon har Gud som ger hennes värderingar; hon behöver inte någon mannlig standard.

Faktum är, i vårt korståg i att följa männen, vi som kvinnor stannar aldrig upp för att utforska möjligheterna som vi har och som är bättre för oss. I vissa fall ger vi t.o.m. upp vad som är högre endast för att bli som män.

Femtio år sedan, såg samhället män med högre värde eftersom de lämnade hemmet och arbetade i fabriker. Vi kvinnor var mammor. Fortfarande blir vi tillsagda att det är kvinnans frigörelse att ge upp att uppfostra andra människor och istället ta ett arbete vid en maskin. Vi accepterar att arbete i en fabrik är bättre än att uppfostra fundamentet av samhället – endast eftersom en man gjorde så. Sedan efter arbetet, skulle vi vara en supermänniska, den perfekta modern, den perfekta frun, den perfekta i hemmet, och ha den perfekta karriären. Och fortfarande är det inget fel, av definition med att en kvinna ska ha karriär, vi kommer snart att förstå att vi har offrat i blindhet för att härma män. Vi ser våra barn bli främlingar och snart förstår vi privilegiet vi har gett upp.

Och så nu har vi valfrihet – kvinnor i väst väljer att stanna hemma och uppfostra sina barn. Enligt United States Department of Aqriculture, endast 31 procent av mammor med barn och 18 procent av mammor med två eller fler barn arbetar fulltid. Och av dem som arbetar, enligt en granskning av Parenting Magazine år 2000 fann vi att 93 procent av dem som arbetar säger att de hellre skulle stanna hemma med deras barn, men valde att arbeta på grund av ekonomiska skäl. Dessa skyldigheter har lagts på kvinnan genom genuslikhet i den moderna västvälden och tagit ifrån kvinnan det genus, särprägel enligt Islam.

Det tog kvinnan i väst närmare ett århundrade av experiment att förstå privilegium muslimska kvinnor fick för 1400 år sedan.

Ge mig privilegium som en kvinna, jag degraderade mig endast genom att försöka vara något jag inte är – och i all ärlighet – jag vill inte vara: en man. Som kvinna, når vi aldrig sann frihet förrän vi stoppar våra försök att efterhärma män, och värderar det vackra i vad vår egen Gud har givit, olikheten.

Om det finns ett val mellan stoisk rättvisa och empati, väljer jag empati. Och om det ges en valfrihet mellan ledarskap och himlen under mina fötter väljer jag himlen.

Artikeln på engelska