I order i att förstå hur sjuttonhundratalets frimureri var organiserad och vad de misslyckades att uppnå. En av dessa saker som vi måste gripa in i för att undersöka detta är de olika hemliga frimurar- samfunden som kom fram under denna period. En sådan församling var ”Hellfire club”, som var aktiv i England i mitten av sjuttonhundratalet. Frimurarnas struktur i denna klubb och dess anti religion, hedniska karaktär är beskriven av frimuraren Daniel Willens i hans artikel, ”The Hellfire Club: Politics and Religion in Eghteenh Century in England.” Här är några intressanta passage från denna artikel publicerad i Gnosis, en journal av Western inner traditions: I månljusets nätter, under regnets regim av den engelska kungen George III, medlemmar av stora makthavare i Hans Majestäts regering, viktiga intellektuella och influerade artister kunde tillsammans ses åkande upp för floden Thames i gondoler till ruinen Abbey nära West Wycombe. Där tillsammans med ljudet från klockorna, uppklädda i munkdräkter och tillfredställer sig i varje slag av sedefördärv, vilket kulminerade i en svart mässa, firandet på de nakna kropparna av en sedeslös adlig kvinna och vara ordförande över genom den beryktade Sir Francis Dashwood. Deras avskyvärda andakt slöt samman den innersta cirkeln som flyttade fram en sammansvärjning kursad mot det brittiska imperiet. Denna ”unholy sodality,” som den har blivit kallad stillade sig med passande gotisk smak, ”Dessa Friars av St. Francis av Medmenham,” trodde att de hade blivit förevigade genom deras populära epitet ”The Hell-Fire Club.” I denna skvallrande ålder var det mycket spekulationer om denna djävulska aktivitet av denna församling och år 1765 publicerade Charles Johnstone en roman med titeln ”Chrysal, or the Adventures of a Guinea”, vilket befolkningen trodde sig få kunskap om hemligheterna av ”Medmenhams munkar”. Munkarnas viktigaste föregångare i Hell-Fire Club som grundades omkring 1719 var Philip, Duke of Wharton i London (1698-1731). Wharton blev en framstående Whig- politiker, Frimurare och ateist som riktade sig till att förlöjliga religioner genom offentliga framträdanden på festliga sammankomster med ”satanistisk” klädsel... och Wharton gick vidare och blev Grand Master Mason av Londons Grand Lodge år 1722... 1739, Dashwood var på väg hemåt från sin resa. Under hans väg stannade han i Florence för att se Abbe Nicolini och det var där som han mötte Lady Mary Wortley Montagu... [som] till slut skulle följa med... Dashwood i den Divan Club. ...Olyckligtvis så gick inte saker väl för Frimurarna i Italien. Påven Clement XII hade precis uttryckt en bannbulla ”In Eminenti Apostalatus Specula”, där de gick i angrepp mot logen. Under tidigt 1740, dog Påven och Dashwood åkte till Rom för att göra konkav för att välja en ny Påve. Där han lekfullt antog identiteten av Cardinal Ottiboni, en av cheferna som förföljde frimurare och gjorde narr över honom offentligt i en brutal ritual... I ”kapellet” finns nyckeln för att förstå munkarnas aktivitet. Dess inredning fortgår okänd och följaktligen att man har används vilket har satt det till ett mysterium. Sensationella författare antar att det var en satanistisk fristad, även då det mer verkar resonabelt att komma fram till att det användes för frimurarnas ceremonier. John Wilkes, en viktig medlem av Medmenhams cirkel som inte blev en frimurare förrän efter hans skilde sig åt med gruppen. Gnäll i en artikel för att förstöra sina tidigare vänners rykten: ”Ingen profans ögon har vågat att penetrera in i English Eleusinian mysterierna av kapellrummet, där munkarna sammankallades över alla högtidliga evenemang, där mer hemliga riter utfördes och alkoholen flödade fram tillsammans med pompa och stå till Bona Dea.” ...Sir Robert Walpole´s son Horace, en av Dashwood´s politiska fienden och säkerligen en främling för abbey bespottade: ”Vad än deras doktrin är så praktiserade de hedniska riter: Bacchus och Venus var gudinnor till vilka de ofta offrade; och nymferna tillsammans med mängder av sprit som de satte in mot festivalerna av den nya kyrkan, tillräckligt för att informera grannarna av de komplexa om dessa enstörningar.” Medlemskapens roll för Medmenhams munkar existerade inte längre, om det t.om. gjorde. Men namnen som mest rejält associerade med gruppen inklusive Dashwoo´s broder, John Dashwood- King; John Montagu, Earl of Sandwich; John Wilkes, George Bubb Dobington; Baron Melcombe; Paul Whitehead och en samling av lokala lägre klasser och professionella män.... en grupp av män som var tillräckligt i allmänhetens ögon skapade en skandal. Den stora frågan om religionen är centralt i fascinationen att Dashwood fortsatte sin verksamhet... En mer sofistikerad tolkning kan ses om de sexuella magins rykten, abbey´s kabbalistiska bok, framkommande bilden av Harpocrates, Dashwood´s hade ett litet band med frimurarnas Order of the Temple och givetvis the Thelemic mottot om Mehmenham Abbey skulle inkludera att Hell-Fire Club blev tidigt manifesterad av ”Crowleyanity.” Ett mer nyktert sinnes infallsvinkel skulle plocka ut Dashwood´s kontakt med frimurarna och avslutade troligen korrekt att kapellrummet var ett frimurar tempel. Orsaken till att inkludera dessa långa citat är att få en idé om dess atmosfär i vilka frimurarna utvecklades under artonhundratalet och influensen de hade på människorna. Frimurarna framstod som en hemlig och nyfiket attraherad organisation vars opposition mot den generella tron som samhället försörjde, en sorts psykologisk behag för dess medlemmar. Den grundläggande karraktär av frimurarnas riter som det uttrycktes i citatet ovanför var heliga och hednisk symbolik och koncept istället för för de traditionella monoteistiska religioner. Så, de som blev frimurare och vände sig ifrån kristendom genomgick hedniska riter även då de möjligtvis inte tog till sig hedendomen som tro. Hur som helst, frimurarna var inte endast ett innehåll av konstiga ceremonier, det följde även en strategisk konstruktion att överföra Europa från den gudomliga religionerna och lockade dem in i hedendom. I det följande delen ska vi titta närmare på några stora tillfällen i den europeiska historien. Land efter land och följa de spår av frimurarnas krig mot religionen. Det första landet vi ska titta närmare på är Frankrike. Strävan mot religionen i Frankrike Till "Den Globala Frimureriet" framsida