Egendom är någonting som kan vara besatt, vad helst det är naturligt. Medlet av dess besittning är orsaken, vilket invigde ägandet av egendomen till människan från början. Byte i alla dess former, är inte betraktat som ett medel av besatt egendom. Det är medlet att besitta varorna genom byten av en speciell vara eller egendom, var egendomen från början var besatt, men några av dess varar var bytta. Investering av egendom, så som vinsten från byteshandel, hyran av huset, skörden av grödorna och liknande är inte betraktad som ett medel i det besatta egendomen. Även då några egendom har blivit genererade igen, genom dessa investeringar, så var det igångsatta från en annan egendom. Så investering är från medlet att öka egendomen och inte medlet av besitta egendomen. Subjekten vid sidan är invigande besittningen av egendomen, i andra ord förvärvandet av den orginella egendomen.

Skillnaden mellan medlet av att besitta och medlet av att investera i en redan ägd egendom är att besittning är inledande av den förvärvande egendomen, genom förvärvningen av dess upphov. Medan investeringen av en ägd egendom, är ökandet av egendomen som redan är ägd. Egendomen finns redan, men är investerad och ökande. Shar’a sätter lagar hänförande till både ägande av egendom och investering av en ägd egendom. Kontrakter så som sälja och hyra ut är lagar hänförande till investering av egendomen, och arbete så som jakt och tyst partnerskap är lagar hänförande till besittning av egendom. I enlighet, medlet av ägande är medlet av besittning ut av den orginella egendomen. Medan medlet av investering av det ägda egendomen är medlet av ökandet av egendomen, vilket redan var ägd genom ett av medlen av ägande.

I order att besitta egendom finns det gudomliga orsaker, vilket Lagstiftaren har begränsat till speciella medlen. Dessa orsaker får inte bli överträdande. Medlen av besitta egendom är därför begränsade till vad Shar’a har lagt ner. Förgående omnämnda definition av egendom som en begränsad lag (Hukm Shar’i) bedömde i termer av tillgång eller vinst, kräver att det bör vara en tillåtelse från Laggivaren i order att besittning förekommer. I andra ord, medlena tillåter besittning att förekomma, måste existera inom Shar’a. Om legala medlen av ägande existerar, existerar ägandet av egendomen. Om legala medlen av ägandet är frånvarande, då existerar inte ägandet av egendomen, även om en individ faktiskt besitter den. Ägande är de besittningar av egendom av gudomlig mening tillåter från Laggivaren. Shar’a har fastställt medlena av ägande genom specifika fall vilket gjorde dem tydlig i en begränsad, snarare än obegränsad form. Shar’a har lagt ner dessa medlen i tydliga allmänna riktlinjer. Dessa omfattar ett antal sektioner, vilket är områden av dessa medlen och förtydliganden av dess lagar. Shar’a kännetecknar inte medlen genom vissa allmänna kriterier, så ingen annan allmänt medel kan vara inkluderad genom jämförelse. Detta är eftersom förnyade behov är endast i utvecklade egendom, inte i transaktioner. Det är inte i systemet som styr relationerna, snarare är det i subjektet betydelse av relationerna. Därför är det nödvändigt att begränsa transaktioner till specifika fall vilket läggs på förnyad och skiftande behov, och till egendomen som en egendom, och till arbetet som arbete. Denna inställning fastställer individuellt ägande i ett slag som går i hand med människans natur och organiserar dess ägande så som att skydda samhället från fara vilket skulle resultera från att lämna det obegränsat. Begären att äga individuell egendom är en aspekt av överlevnadsinstinkt precis som äktenskap är en aspekt av skyddsinstinkt, och ritualer i dyrkan är en aspekt av renlig instinkt. Om dessa aspekter var lämnade fria att bli tillfredställda på något sätt skulle detta leda till anarki och oordning och till onormal eller felaktig tillfredsställelse. Det är därför nödvändigt att begränsa det slag genom vilket man kommer över egendom, att förhindra ett fåtal av Ummah från att kontrollera henne genom medlen av egendom, som majoriteten av människor inte är berövade från att tillfredställa några av deras behov: och att egendom inte försvinner för dess eget syfte endast, för att inte människan förlorar behaget i livet, och dessutom att förhindrar rådande av egendom för orsaken av hamstring. I enlighet, det är nödvändigt att definiera medlen av besittning. Genom undersökningar av den gudomliga lagarna (Ahkam Shari’ah) vilket tillåter människan att besitta egendom blir det uppenbart att medlen av besittning är begränsade till fem, vilka är: