Individuellt ägande är en gudomlig lag bedömd i termer av tillgång eller vinst, vilket i enlighet möjliggör ägaren att tillvarata tillgångarna och att få kompensation för det. Detta kunde vara i form av att en persons ägande av en limpa bröd eller ett hus. Han har möjlighet att genom sitt ägande av limpan, att äta upp den eller att sälja den. I likhet, genom hans ägande av huset så har han möjlighet att bo i det eller att sälja det. I båda exemplen, limpan och huset är ägodelar. Den gudomliga lagen beträffande dem är Lag-Givarens tillåtelse för människan att använda dem genom att konsumera dem. Tillåtelsen till användning innebär att ägaren har möjlighet att äta limpan och leva i huset, likt väl att han har möjlighet i att sälja dem. Med beträffande limpan, den gudomliga lagen är att bedöma genom tillgången, vilket är tillåtelsen att konsumera den. Med beträffande huset, den gudomliga lagen är bedömd genom fördelen, vilket är tillåtelsen att leva i det. Ägande är det som definieras som Laggivaren ger tillåtelsen för att använda ägodelen. I enlighet, ägande är inte etablerad förutom då Laggivaren tillåter det och tillåter dess medel. Rättigheten av ägande av tillgången resulterar inte från tillgången själv, eller från dess natur genom att vara välgörande eller skadlig. Snarare det resulterar från tillåtelsen från Laggivaren, och från Hans (swt) tillåtelse av medlet som medger en tillgång att vara lagligt ägd. Genom detta, Laggivaren tillåter ägandet av vissa tillgångar och förbjuder ägandet av andra. Han dessutom tillåter några kontrakter och förbjuder andra. Så, Laggivaren förbjuder ägandet av vin och gris hos muslimer, och förbjuder ägandet av ägodelar anskaffade genom ocker och spel från någon medlem av den islamska staten. Han tillåter försäljning, som gör det Halal, och förbjuder ocker som gör det Haram. Han tillåter företagen av Anan (partnerskap genom kropp och finans) och förbjuder kooperativ, förenad aktiebolag och försäkring.

Lagliga ägande har bestämmelser och dess förfogan har restriktioner. Ägande bör inte lägga sig i med intressen av samhället eller intressen av individer som är del av samhället och lever i en speciell grupp. Användningen av en ägd tillgång kommer endast genom Laggivaren, som beviljar det till individer genom följandet av gudomliga medlen. Ägandeskap till individen av en speciell sak i samhället är tilldelad av Laggivaren, vilket han inte bör i annat fall ha rätten i att äga.

Hur som helst, ägandet av en tillgång är ägande av tillgången själv och inte dess förmån. Det sanna syftet av ägandeskapet är att använda föremålet i det slag som föreskrevs av Shar’a.

I ljuset av dess definition om individuellt ägandeskap, det kan bli förstådd att det finns legala medel av ägandeskap. Det kan också vara förstådd att det finns vissa metoder för förfogandet av dess ägandeskap och ett viss slag i vilket ägda saker må vara utnyttjade.

Incidenter som är betraktade att vara en aggression mot rätten av individuell ägande må därför vara förstådd. Så den sanna meningen av besittning vilket Laggivaren definierar som strävandet för en besittning så väl som dess användandet är förstådd som den sanna definitionen av ägande. I andra ord, den sanna definitionen av ägande indikerar den sanna meningen av ägandet.