2007-04-18

I april 1996, berättade småbarn för varandra hur de sknar deras färgböcker i skolan, de lite äldre var bara glada över att få vara under FN beskydd långt borta från den nya israeliska offensiven mot Libanon som döpts till "Vredets druvor". De flydde från flertalet byar i södra Libanon till UNIFIL posten i Qana i vad de trodde var en plats där de kunde vara säkra.

Hur som helst, deras längtan efter att färga en annan blå himmel började försvinna vid fem över tolv den 18:e april 1996, när israeliska bomber träffade FN postens gård. Familjerna som drabbades av panik sökte sig till hangarerna för skydd. Det tog inte lång tid innan runder av israelisk fosfor bomber satte ett stopp för rädslan och förvåningen hos över 100 män, kvinnor och barn. Det var Israels notoriska massaker i Qana som chockade omvärlden. Ändå var det inte den sista denna svarta dag. Tidigare samma dag låg en nio medlemmar stor familj och sov i deras hus i staden Nabatiyeh. Tio israeliska missiler var lagom för att skicka hela familjen inkluderat en tre dagar gammal spädbarn i en evig sömn. Dessa två israeliska massaker var de senaste i aggressionen som började åtta dagar tidigare och intensifierades då Israel insåg att det had misslyckats i deras kampanj att krossa Hezbollah och behövde pressa Libanon och dess allierade till att genomföra ett vapenstillestånd.

Israel behövde bli av med undertecknade papper från juli 1993 då det satte konflikten mellan ockupationstrupperna och motståndet till dess absoluta form, vilket exkluderade civila från militära operationer. Utöver detta, så anklagades den dåvarande israeliska premiärministern Shimon Perez av Likud och hans egna arbetarparti för hjälplöshet i spelet mot det libanesiska motståndets attacker. Perez väntade på valet innan sommaren 1996. Med en amerikansk välsignelse, utnyttjade han den internationella sympatin för Israel på grund av det palestinska motståndets attacker. Denna sympati uppdagades under den politiska slutsatsen i Sharm el-Sheikh toppmötet den 13:e mars 1996, vilket gav Israel fria tyglar att krossa motståndets styrkor i både Palestina och Libanon, en plan hade smidits.

Början av kriget

Israeliska ockupationsstyrkor öppnade eld vid byn Yater och dödade sju människor. Det var den första frukten i den israeliska intrigen, Vredets druvor. Bit för bit, men ändå i en snabb fart, expanderade israelisk artilleri beskjutning samt flygräder till att nå Bekaa regionen och söderns befolkade områden. Den israeliska elden ackompanjerades av psykologisk krigsföring som utgick från (Söderns röst) radion, som kontrollerades av den pro israeliska milischefen och deras medhjälpare Antoine Lahed. Beiruts södra förorter var måltavla för fyra laserstyrda missiler nära Hezbollahs Shoura råd vilket förkunnade begynnelsen av ett hårt krig. Partiets generalsekreterare Sayyed Hassan Nasrallah annonserade att Hezbollah skulle besvara den israeliska aggressionen genom att bomba bosättningarna i norra delen av Ockuperade Palestina.

Och detta hände. Rundor av Katyusha missiler regnade över bosättningarna Keryat Shmonah, Nahariya och Metula. Aggressionen fortsatte och de israeliska styrkorna attackerade el-servicen för att ytterliggare trycka på den libanesiska regeringen för att sätta ett stopp för Hezbollahs aktiviteter. Hur som helst, Katyusha missilerna fortsatte regna över de israeliska bosättningarna. På aggressionens femte dag, började det klarna upp att initiativet var i motståndets händer.

Den israeliska ledningen började inse att "Vredets druvor" hade en motsatt effekt. För att undgå situationen, intensifierades de militära angreppen, medan motståndet höjde sin ton och hotade med att attackera fler bosättningar. Under tiden så konfronterade Damaskus, Tehran och Beirut den israelisk-amerikanska axeln, medan Paris och Moskva som ingrep för att lugna ner situationen, men deras initiativ hindrades av USA som krävde att de inblandade parterna signerade ett dokument där ett av punkterna var att göra sig av med resolution 425, FN resolutionen som krävde att Israel drog sig ur Libanon. Washington beskyddade också Israel vid säkerhetstrådet genom att sätta in sitt veto mot varje resolution som fördömde Israels aggressioner mot Libanon, inkluderat massakern i Qana, Nabatiyeh och övriga Libanon. Amerikanerna tog sina egna initiativ. Den dåvarande amerikanska ambassadören i Libanon, Richard Jones, talade om för den libanesiska regeringen som styrdes av Martyren Rafik Hariri att det enda sättet och avbryta de israeliska operationerna i Libanon var att motståndet slutade attackera de israeliska styrkorna i södra Libanon, medan de israeliska styrkorna bibehöll rättigheten att attackera Hezbollah positioner om partiet attackerade "norra Israel".

Det verkade som Libanon förde kriget själva, under en total arabisk tystnad.

Politiker och populära figurer i Libanon stödde motståndet och Libanons allierade jobbade på en vapenstillestånd. Amerikanerna erkände att Sayyed Nasrallah hade blivit en stor spelare i ett eventuellt försök att uppnå vapenstillestånd. Israels mål att krossa och avväpna Hezbollah omvandlades till en begäran om ett slut på Katyusha missilernas regnande över bosättningarna i utbyte mot ett slut på Israels militära kampanj.

Den dåvarande amerikanska utrikesministern, Warren Christopher misslyckades med att trycka på för Israels krav. Efter sju dagar av politisk käbbel, kallade Christopher upp det libanesiska parlamentets talesman Nabih Berri och premiärministern Rafik Hariri för ett möte i Damaskus. April dokumentet, som det senare blev känt för, annonserade ett slut på den 16 dagar långa israeliska aggressionen. Den undertecknade dokumentet angav att Israel och dess medhjälpare inte skulle skjuta på civila mål och motståndet skulle inte attackera "norra Israel" med Katyusha missiler eller andra typer av vapen. Dokumentet inkluderade också en artikel som uppmanade bildandet av en övervakningsgrupp som bestod av övervakare från USA, Frankrike, Syrien, Libanon och Israel för att överse implentationen av dokumentets punkter.

Operation Vredets druvor var slut och den Israeliska militärens bedömning kom fram till slutsatsen att det var en misslyckad operation och det politiska efterspelet ledde till att Shimon Perez besegrades i det israeliska valet. Tio år senare, lanserade Israel ännu ett oväntat krig mot Libanon, i ett försök att krossa Hezbollah.

De misslyckades igen.

Källa: al-Manar