Läs hela rapporten: Amnesty International

Under fyra veckors tids bombningar av Libanon har landets infrastruktur lidit katastrofalt. Israelisk militär jämnade hus till marken, förstörde hela kvarter till ruiner och förvandlade bebyggelse till spökstäder då invånarna blev tvingade till flykt. Större vägar, broar, bensinstationer sprängdes i bitar. Hela familjer blev dödade av flygbombningar. Röda korset och andra hjälporganisationer hindrades att få komma fram till byarna, då Israel fortsatte med sina bombningar.

Det israeliska flygvapnet utsatte Libanon för mer än 7000 attacker, den 12 juli till 14 augusti 2006 samtidigt marinen avfyrade 2500 bomber. Enligt uppgifter så dödades 1183 människor varav en tredjedel barn. 4054 blev skadades och 970 000 tvingades till flykt. Den civila infrastrukturen fick lida stora skador. Den libanesiska regeringen uppgav att 31 vituella punkter, så som flygplatser, hamnar, vatten förvar, elverk, omkring 80 broar, 94 vägar, mer än 25 bensinstationer och omkring 900 företag har blivit träffade. Antalet kontor, butiker som blev förstörda är närmare 30 000. Två sjukhus, en i Bint Jbeil och en i Meis al-Jebel blev totalförstörda, tre andra sjukhus fick även stora skador.



I ett land med mindre än fyra miljoner invånare så blev mer än 25 procent av befolkningen tvingade att fly. Omkring 500 000 sökte skydd i Beirut. Många levde i parker eller offentliga platser utan vatten.

Amnesty Internationals deligationer i södra Libanon rapporterade från stad till stad, att förskräckelsen var detsamma i alla områden. Gator, speciellt huvudgatorna har blivit bombade och i vissa fall även av kluster bomber. Hus blev totalförstörda eller svårt skadade. Företag, mataffärer, bilverkstäder, bensinstationer blev angripna. Då elektrisiteten var bruten och mat inte kundes nå områdena så blev angripandet av matbutiker och bensinstationen en viktig orask till att befolkningen blev tvingade till flykt. Bristen på bensin förhindrade befolkningen att få vatten, då vattenpumparna behövde el eller bensin till sina generatorer.

Den israeliska regeringens språkrör har uppgett att de har riktat attackerna mot Hezbollah och dess anhängare. Attackerna mot civila infrastruktur sas vara ett resultat då Hezbollah använde den civila befolkningen som ”mänskliga sköldar”. Hur som helst så blir dessa argument ihåliga då man ser resultatet av alla attacker och de civilas lidande. Istället stärks bevisen på att denna förstörelse av infrastrukturen och civila var en del av den militära strategin.

Utlåtanden från israelisk militär bekräftar att förstörelsen av infrastrukturen var ett indirekt mål i den militära kampanjen. Den 13 juli, strax efter anfallet hade påbörjats, påpekade IDF´s Dan Halutz att hela Beirut kunde bli ett mål om Hezbollahs raketer fortsatte att skjutas över mot norra Israel. ”Inget är säkert [i Libanon], så är det”, sa han. Tre dagar senare, enligt Jerusalem Post så hade en annan IDF officer hotat att Israel skulle förstöra libanesiska kraftstationer om Hezbollah sköt långdistans raketer mot norra Israel. Den 24 juli, en hög officer i IAF berättade att IDF har beordrat militären att förstöra 10 hus i Beirut för varje Katyusha raket som sköts mot Haifa. Enligt The New York Times, så var IDF´s flygangrepp ett redskap för att sätta press på Libanons regering att man skulle ta ansvar för Hezbollahs aktioner. Man kallade Hezbollah för ”en canser” som Libanon måste bli av med ”om inte, så kommer hela landet att få betala ett högt pris”.